Victoria Karlsson

 

Nej det gör jag inte även fast vi tävlar i samma viktklass osv.

 

Detta händer alltså väldigt ofta och ja Heidi är grym hon har inte alla sina VM guld för att hon är dålig. Vi har väldigt många grymma brudar i Sverige som tävlar och har tävlat länge. Jag glömmer alltid att jag bara är 23 år, har tävlat och tränat i 3 år, alltså inte längre än så. Jag ska inte säga att det inte har gått bra och fort fram för mig utan ibland måste jag nästan säga att det gått för fort fram. Som jag sagt har jag bara tävlat i 3 år, men blir jämförd med de som har tävlat i 10 år eller mer. Det tränar dessutom lika hårt som mig dagligen. Absolut att jag tar till mig av denna jämförelse men känner mig inte redo för det. Klart jag vill till deras nivå men jag behöver fler tävlingar, för tävla är inte lätt och inget man kan lära sig på ett fingerknäpp. Förlora är även bland det bästa för att utvecklas och bli bättre, iallfall för mig, då vet jag vad jag gjorde för fel och hur jag ska tänka nästan gång man möts. 

När man jämförs med de som är grymt duktiga får jag ångest, för jag känner mig inte alls lika bra som dem, jag brukar till och med säga att jag inte ens kan bryta arm, för att det känns så i jämförelse med en del andra. Ni ska även veta att jag är alltid nervös och illa till mods  vem jag än ska upp och möta, folk runt i kring kan säga, ja detta tar du lätt. Då blir det ännu värre för mig. Tänk om jag förlorar nu när dom sagt att jag kommer vinna detta lätt?  

Jag älskar sporten armbrytning och jag älskar att tävla samtidigt som jag hatar det. I början var allt guld och gröna skogar, för jag hade inga förväntningar utan jag var nervös och sen tävlade jag. Jag kände ingen press och ingen ångest, varken från mig själv eller från någon annan.

Så jag vill tävla men får lite ångest inför varje tävling som jag ska tävla på och även tvärtom, missar jag en tävling får jag också ångest för det är alltid roligt och helt underbara människor på tävlingarna. 

 

I sommar efter jag tävlade på Wildarm bestämde jag mig för att jag ska ta det lugnt med tävlingar för att läka ihop ordentligt då jag haft lite skador osv. speciellt i min vänsterarm. Men åkte ändå iväg till Gävle på blockbrytet, jag hade helt ärligt inte tänkt det men kom överrrens med Klara att det skulle bli askul att träffas och tävla. Sedan började folk säga att jag måste med på WAL som är i Stockholm nästa helg, så jag kände jo men de kanske kan vara kul. Men jag har varken pengar, jobbar hela helgen och den där ångesten som dyker upp. Ska jag tävla? ska jag inte tävla?  tänk om jag inte har en chans alls? Kommer vänster armen hålla? ska jag inte tävla med vänstern och bara höger? usch jag hatar denna inre dialog man kan ha.. 

 

Så på ett sätt känns det nu skönt att inte åka, jag har flera år på mig att tävla, bygga upp mitt tävlingspsyke,

En annan grej med att bo i Norrland är att man alltid måste åka så långt för att kunna tävla eller åka på annat. :