Victoria Karlsson

 

Jag är armbrytare, älskar de dagar jag tränar armbryting, när jag åker till Storuman finns det inget bättre, men jag bor 10 mil ifrån träningarna så det blir ca 1 gång  varannan vecka jag tar mig iväg. Så dom dagarna fattar jag att jag är armbrytare och det är inga konstigheter.  Men övriga dagar då? Jag älska nämligen även att gymträna, och då man är på gymmet vill man vara starkast, man vill ha snygga/synliga muskler, man vill ha kroppkontroll. Ja ni förstår, så när jag är på gymmet tränar jag inte för att vara armbrytare utan jag tränar för allting annat. När det bara är ca 2 månader kvar till en viktig tävling som nu SM då kommer jag på, ah jag är armbrytare jag måste börja lägga lite fokus på det. Jag tänker ofta att ja men i slutet av detta pass kan jag köra lite armbrytar specifikt men då tar passet plötsligt 2 h så då har jag inge mer kraft att ge till armbrytar övningar.

 

En stor anledning till varför jag lätt kan gå vilse i tankarna beror på instagram/facebook osv. Man sitter och tittar och vill se ut som dom som har stora snygga axlar, magrutor osv. Sedan vill man vara lika stark som dom som kör tunga mark, böj eller bänk. Ta det inte fel för jag älskar att instagram finns för själv använder jag det dagligen och då som träningsdagbok. Men jag måste sluta vilja va som det jag ser utan jag måste bestämma mig vem jag vill vara i allt detta och vad jag tränar för. Inte träna för någon annan utan bara träna för mig själv. 

Jag ska därför 2016 ta och analysera mig själv ta reda på vem jag är, vem jag tränar för, varför jag tränar som jag gör.  

 

 SM 2016 är över och jag kom hem med 2 brons medaljer i -65 kg damer. Mina första bronsmedaljer på ett SM faktiskt, så jag har nu alla valörer från olika SM. Jag fick på invägningsdagen veta att vi helt plötsligt blev en grym klass med många grymma brytare. Spännande, roligt, jobbigt, byta viktklass, hur fan ska detta gå? Ja det var några av tankarna som surrade i mitt huvud på kvällen. Morgonen på första tävlingsdagen ville jag inte ens ställa upp, jag kände mig inte på plats i huvudet, jag kände mig fortfarande sjuk, mådde dåligt och var mer nervös än vad jag någonsin varit. 

Hur som helst tävlingen börjar och jag skulle upp och bryta min första match, vad hände?  jag glömde helt bort allt jag någonsin tränat på?  Hade världens känslosvall, fattade ingenting. Jag vann iallfall min första match med nöd och näppe. Jag var inte taggad alls, jag var inte lugn, jag var överallt och  jag var stressad. Jag hade riktigt tur att min lillebror stog där och verkligen lugnade mig så mycket han kunde, utan honom hade jag nog aldrig klarat det så bra som jag gjorde. Jag blev riktigt nöjd med min placering men tyckte inte om min brytning över huvudtaget. Men jag försökte bara ladda om och tänka imorgon är en ny dag. 

 

Lördag, dags för högerarm. Jag var lugn, huvudet var på plats och jag bröt som jag har tränat, äntligen. 3:a denna dag också och riktigt nöjd över brytstilen så denna dag var mer lyckad och jag var nöjd med min prestation. 

 

Så summan av kardemumman är att jag måste jobba på det mentala, jag har inget bra tävlingsphyske alls. Men inom en snar framtid så ska det också va bättre, jag har ju bara tävlat i 3,5 år. Så det kommer, jag är inte orolig.