Victoria Karlsson

Okej så här är det, nu påstår jag inte att det här gäller alla kanske inte så många men det gäller iallafall mig.

Man hittar en sport man gillar att utföra, man kanske tillochmed är bra på den. I början är det riktigt roligt och man har kul på varje träning, samtidigt som man tränar hårt och hela tiden lär sig något nytt. 

Sen börjar man vinna och folk säger till en att man är bra , man börjar bli medveten om hur bra man börjar vara, då börjar man lägga upp mål och ställa krav på sig själv. 

 

Det som då börjar hända är att man lägger en press på sig själv och ju mer man hör folk i omgivningen säger det här kommer du att fixa, inga problem du vinner lätt. Desto tyngre blir "ryggsäcken". Även fast det kan vara från människor som inte har med sporten att göra utan dom vill bara vara snäll för att dom tror på dig. 

 

Här börjar problemen komma in för att det som nu händer är att pressen man känner på sig själv blir så tung och man känner att man gör så många besvikna inklusiv är sig sjäv om man förlorar.  Då kommer prestationsångesten som är en hemsk grej. Fy det gör ont ända in i själen av prestationsångest för att man tycker att man blivit så bra och bara vill bevisa för sig själv och andra att man är bäst.  Vad händer då när man inte vinner eller gör bästa tävlingen? 

Man kan inte riktigt se det roliga i att tävla eller träna längre utan man gör det mer för "omgivningen". 

Då kan det vara bra att börja fråga sig själv för vem tävlar jag? för vem tränar jag? Vem vill jag vinna för?  

 

Om man inte kan se det roliga med sporten, bara känna ångest och inte vara glad varför ska man då fortsätta? 

 

Ja nu har inte jag hållit på så många år med armbrytning men jag har hunnit ha prestationsångest och mått dåligt inför tävlingar. Jag har känt mig så besviken på mig själv om jag gjort en dålig match och förlorat mot någon jag inte trott jag skulle förlora mot.  När folk ha sagt detta fixar du lätt, klart du bryter ner henne har jag bara mått ännu sämre för tänk att göra alla som tror på mig besviken? Verkligen spykänsla över det hela och ser inte det roliga i allt. 

 

Denna prestationsångest är hemsk och varför ska man känna så? Jag har senaste månaderna verkligen jobbat med mitt tankesätt kring tävling och jag vet att man har bättre och sämre tävlingsdagar och mycket sitter i huvudet. Ett exempel är SM 2016 , jag visste innan vilka jag skulle tävla mot, startlistorna var klara och med det visste jag att Fia skulle vinna? ja vad är det för sätt att tänka på? hur som helst så kom invägningsdagen och listorna hade ändrats, det hade kommit in nya namn i - 65 kgs klassen, bland annat Klara och Sara. Klara vet jag att jag vunnit mot förr,  men jag blev genast osäker, kan jag vinna mot henne igen? Men jag gav mig denn på att jag ska kunna de.  Sara därmot hon stog på pallen på VM, jag har aldrig brytit mot henne shiit jag vet att hon är grym. Vad gör jag då? Ja jag börjar själv placera mig på en tredjeplats i huvudet.. Varför ? Ingen aning men jag fick sånn ångest och hade redan innan bestämt mig att jag kommer inte vinna mot Fia och Sara. Vet ni vilken placering jag fick på SM? JO en tredje plats bakom Fia och Sara. SM var för mig som jag beskrivit tidigare en av mina sämsta/bästa tävlingar. Jag lärde mig så mycket om mig själv och jag har försökt stoppa prestationsångesten i en låda och grävt ner den. Jag har bara försökt se det positiva i allt och tagit lärdom. 

 

Nu har jag kul när jag tränar, jag tränar ofta, jag lär mig hela tiden, jag blir starkare, det är kul att tävla. Jag blir sur om jag förlorar en match som jag inte trott att jag skulle förlora men jag mår inte dåligt över det, utan försöker utnyttja det till det positiva. Jag vet att jag inte gör någon i min omgivning besviken, de kommer att tycka att jag är grym även om jag blir sist för att jag ställt upp, gått in för tävlingen och dom vet jag gjort allt jag kan. 

 

Inför VM iår känner jag alltså ingen press på mig själv eller från någon annan.  Jag går in med inställningen att jag gjort allt jag kan för att vinna, jag tror på mig själv. Jag är nervös för det är grymma brudar i startlistan men åker man på ett VM och det inte skulle vara så hur kul skulle det då vara att vinna? 

Lång text men det är skönt att få skriva av mig och dela med mig av mina tankar. 

 

Så här lätt har jag inte varit sen 2013 och jag ha nog aldrig haft så nära till att ha magrutor heller ;)